medgång eller motgång?
Det finns något alla lag har och vill ha. Dock i olika mängd, med dom finns där. Supportrar som stöttar i medgång OCH i motgång. Vad är då en sådan supporter? Jo, för mig är det inte bara en individ som går på matcher även om laget förlorar mycket, det är så mycket mer. Det handlar om respekt mot sitt lag samtidigt som man inte ska ignorera förluster och motgång. Men det är felaktigt att genom skrik och "sång" kränka sitt lag för att dom gör en dålig match. Eller har jag fel? Jag tror inte det minsta på att det på något sätt stärker en fotbollsspelare i allsvenskan eller superettan att få höra "pinsamt Örgryte!" eller "fan vad dåliga ni är ÖIS" som det sista dom hör innan dom går ut från Gamla Ullevi och in till omklädningsrummen. Det kan tyckas att spelarna är av såpass hög kvalitet att dom ska ha lärt sig att ignorera publik och störmoment. Men åh andra sidan är det människor vi pratar om, det vill säga mänskliga gubbar. Klart som fan att dom påverkas av publiken, varför skulle annars publiken finnas?
Matchen idag på Gamla Ullevi mellan Örgryte och Falkenberg slutade 1-2 till mångas och även min förtvivlan. Klacken sög. Publiksiffran uppnådde dryga 1900. Domaren var kass. Ingen vidare kvalitet på spelet från någons sida. Klart man inte tycker det är kul, men det gör nog inte Björn Anklev och gänget heller skulle jag tro. Det är nog inte det roligaste att gå fram med händerna i luften och tacka sin trogna klack och samtidigt veta att man som lag inte har presterat det som förväntades innan matchen. En känsla säger mig att man inte mår bättre av att hela klacken buar ut laget istället för att applådera och faktiskt visa att det uppskattas att det finns lirare som lägger såpass mycket tid och såpass stor del av sitt liv på just ÖIS. Det är hänsynslöst att inte visa kärlek. En kärlek röd och blå som skall tas vara på, inte buas ut på hemmaplan.
Detta var bara en tanke som slog mig under dagens match. Inte för att det var någon extrem "utbuning", men inte heller något positivt. ÖIS är kärlek i alla lägen, divisioner och situationer.
Matchen idag på Gamla Ullevi mellan Örgryte och Falkenberg slutade 1-2 till mångas och även min förtvivlan. Klacken sög. Publiksiffran uppnådde dryga 1900. Domaren var kass. Ingen vidare kvalitet på spelet från någons sida. Klart man inte tycker det är kul, men det gör nog inte Björn Anklev och gänget heller skulle jag tro. Det är nog inte det roligaste att gå fram med händerna i luften och tacka sin trogna klack och samtidigt veta att man som lag inte har presterat det som förväntades innan matchen. En känsla säger mig att man inte mår bättre av att hela klacken buar ut laget istället för att applådera och faktiskt visa att det uppskattas att det finns lirare som lägger såpass mycket tid och såpass stor del av sitt liv på just ÖIS. Det är hänsynslöst att inte visa kärlek. En kärlek röd och blå som skall tas vara på, inte buas ut på hemmaplan.
Detta var bara en tanke som slog mig under dagens match. Inte för att det var någon extrem "utbuning", men inte heller något positivt. ÖIS är kärlek i alla lägen, divisioner och situationer.
Kommentarer
Trackback
